DUO i Hong Kong

”Ja jag vet, jag såg det på Facebook”.

Miljontals människor vistas dagligen i de sociala mediernas värld. Man utbyter tankar, information och skapar opinion, vilket kan föranledas av att man egentligen bara skulle ta en stunds mental paus från arbetet.

Hur påverkar sociala medier dagens organisationer? Är det helt enkelt lysande marknadsföring som ofta är gratis eller kan det också vara farligt, skrämmande och utom den egna kontrollen? Är sociala medier verkligen av betydelse för organisationernas synbarhet överhuvudtaget?

Sociala medier erbjuder organisationer en helt ny arena att synas på. Ett område som man kan anse bör beträdas för att öka tillgängligheten, attraktionen och förhoppningsvis vinsten.

Denna nya tillämpning av ”det virtuella kafferummet” får helt plötsligt en annan betydelse när pengar och potentiella vinster blir inblandade. Det kräver effektiv representation och kommunikation med kunderna även med en datorskärm som kuliss. Lockelsen av synlighet och möjlighet till ökade försäljningssiffror kan blandas med farhågor om okontrollerad branding, exploatering och en genomskinlig verksamhet. Vikten av att stå för sina värderingar och ”leva som man lär” aktualiseras. Lättillgängligheten av information är öppen för alla som följer verksamhetens virtuella strapatser, både framgångar och felsteg. Möjligheten för kritik, såväl konstruktiv som ogenomtänkta påhopp ökar. Internetanvändarna ser, tycker, värderar och verksamhetens egen trovärdighet är en ständig måltavla. I dessa sociala sammanhang, där skvaller av tradition regerar och toleransen för subjektiva bedömningar är hög, kan en ökad offentlig kännedom om företaget skapa en integritetsväktare styrd av gemeneman? Allmänheten ser vad organisationen gör och vad den inte gör och kan snabbt döma huruvida det överensstämmer med det löfte organisationen utger, eller som allmänheten själv har uppfattat att den står för.

Att uppmuntra paranoia tror jag dock inte på. Better off to just walk- the talk!

Jag har nu levt utan telefon i nästan en månad. Det är, som trogna läsare vet, inte självvalt. Men jag börjar vänja mig.

Man kan se det som ett experiment där jag utsätter mig för något så otroligt som ett liv utan att kunna bli nådd och utan att kunna nå andra i ett ögonblicks sekund.

Resultatet av denna ovetenskapliga forskning, alltså mina erfarenheter och iakttagelser under den mobillösa månaden är följande:

• Jag har blivit en ”konstig person” - folk undrar hur min avsaknad av telefon kan komma sig.
• Jag behöver förklara mig och berätta att jag snart ska köpa en ny som att det är totalt oacceptabelt att inte ha en mobil i sin ägo .
• Jag behöver nu alltid bära klocka då jag tidigare litat blint på telefonens klockfunktion.
• Att springa utan musik är inte kul och inte lika effektivt.
• Jag behöver aldrig oroa mig för att jag har glömt stänga av telefonen under möten eller föreläsningar.
• Det finns inga telefonautomater längre.
• Jag kan inte dejta, vem fasiken lämnar ut sin mailadress till en potentiell dejt?
• Skype är underbart!

Som alla forskare vet så handlar det även om andra faktorer som inverkar på experimentet. Jag kan inte skriva detta utan att nämna att min ständiga vapendragare Maria fortfarande har telefon. Detta är alltså en faktor att ta i beaktning då jag alltid kan använda hennes. Frågan är om det verkligen går att vänja sig av med mobilen som har gått från att vara en lyx till att bli en mänsklig nödvändighet? Praktisk tillämpning av min forskning är att jag snart ska ut och köpa en ny telefon. En månad utan räcker gott och väl för mig.

Helen är spontan och framåt i vårt möte. När hon lämnar över sitt visitkort till oss berättar hon att hon jobbar på EC21, ett företag som bland annat jobbar med översättning, tolkning och språk- och kommunikationsträning för företag och professionella. Vi frågar vidare om hur hon jobbar med samarbetspartners och nätverk och då tar Helen fram ett visitkort till från Independent Professional Association, en organisation som arbetar med att skapa utrymmen för affärs- och sociala nätverk samt kortare utbildningar för lokala och internationella självständiga företagare. Vi förstår att detta är en kvinna som har många järn i elden och då dyker hon ner i sin handväska igen och tar fram ett tredje visitkort! På detta representerar hon ett annat socialt nätverk, BiliBa, som hon själv är skaparen till.

Helen berättar leende att hon ständigt är involverad i olika projekt som rör sig inom kommunikation och konsultation med mera. Under sin universitetsutbildning studerade hon många olika kurser och ämnen, allt från psykologi till bokföring. Sammantaget kanske inte samlingen av kurser ger ett enhetligt intryck men Helen berättar att hon uppskattar och ofta har användning av sina olika kunskapsområden i sitt dagliga arbete.

-          Nothing goes to waste.

Det verkar vara med liknande inställning som hon antar nya uppdrag. När hon får ett uppdragsförslag är det fyra faktorer som avgör om hon antar det eller inte:

1.      Har jag tid att genomföra detta?

2.      Har jag en god kontakt med den andre parten?

3.      Finner jag nöje i att utföra detta arbete?

4.      Vad har den andre parten för förväntningar på uppdraget?

Om uppdraget inte är lämpligt för Helen så försöker hon alltid att finna någon del av det där hon kan vara hjälpsam eller i annat fall förmedla en kontakt från sitt kontaktnät som hon tror kan vara till större nytta. Hon betonar att det inte är en persons titel som är det viktiga i ett arbete, utan personens färdigheter, exempelvis interpersonella förmågor.

För att beskriva kommunikationens betydelse för oss delar hon med sig av en historia från sin universitetstid i Iowa, USA.

Det var en examen där studenterna skulle presentera ett valt ämne för en publik i ett lärande syfte. En av Helens medstudenter, som var en mycket duktig student och intelligent kvinna, valde att presentera en komplicerad teori, involverande både filosofi, kultur och historia för att belysa sina kunskaper. Helen valde en annan väg, att presentera en intressant men enkel tes angående skillnaderna mellan amerikansk och asiatisk maskulinitet med mycket bilder och på ett lättbegripligt sätt.

Helen gick ut från examen med ett A i betyg, den andra studenten blev inte godkänd. Helen förklarar detta med att hon hade ansträngt sig för att förstå sin publik, deras förkunskaper och intresseområden och därmed anpassat sin presentation efter det. Hennes presentation var något mindre komplicerad än medstudentens, men hon hade lyckats med att förmedla sitt budskap.

För oss som nyligen tagit de första stegen på vår karriärtrappa är det givetvis intressant att höra vad tricken är för att nå framgång. För att vara framgångsrik i sitt arbete finns det två sätt att gå, enligt Helen. Antingen så blir man anställd på ett stort företag där man får mycket resurser och ett stort namn bakom sig, eller så startar man upp sin egen verksamhet som entreprenör och då får man bestämma allt i verksamheten själv.

Helen utstrålar energi och engagemang och som avslutning på ett intressant möte frågar vi vad som ger henne denna kraft. Helen berättar att det som är viktigt för henne är en god hälsa, att njuta av karriären, hobbies, familj och nära vänner, att ständigt lära nya saker samt att vara snäll.

Tack Helen för ett inspirerande möte med många användbara tips!

Maria och Therese

För den som vill ha något handfast att hålla i när vårsolen lockar med lov om flykt, prokrastination och grundantagande:

Vrooms formel för motivation: Motivation = Valance × Expectancy(Instrumentality)

Denna formel kan användas för att förklara hur individens motivation fungerar i arbetssammanhang.

Alla behöver vi en morot ibland.

Ett egetsnickrat exempel som jag kom på efter att ha gått igenom gamla tentaanteckningar från förra våren :

Jag hade blivit väldigt glad av att kunna starta upp ett företag (valens), samtidigt så tror jag starkt på att jag skulle vara kapabel samt ha resurserna för att göra detta (expectancy) och dessutom så är jag övertygad om att ifall jag lägger ner allt detta arbete på att starta upp företaget så kommer det faktiskt också att ske (instrumentality).

Resultatet av detta är att jag är väldigt motiverad till att starta upp ett företag! Enkelt, eller hur?

Maria

Vi vill väldigt gärna ha lite tips och förslag på hur vi kan göra vår blogg bättre. Vad vill ni läsa om? Vill ni se fler bilder eller är det lagom som det är nu? Finns det ämnen som vi missar och som ni tycker att vi ska skriva om? Skicka en kommentar till oss så lovar vi att lyssna och förändra!

80% av allt det arbete du lägger ner går åt till 20% av dina kunder.

80% av dina intäkter får du från 20% av dina kunder.

Alltså går 80% av verkan till 20% av orsakerna.

Detta fenomen går under namnet Parteoprincipen.

Italienaren Vilfredo Parteo var den som formulerade förhållandet då han redan i början av 1900-talet hade gjort iakttagelser som visade att 20% av den italienska befolkningen ägde 80% av egendomen i landet.

Undrar vad denna klädbutik i Macau tänkte kring sitt namnval?

Kan vara ett sätt att tänka när man funderar på hur man ska få ut mesta möjliga av en begränsad resurs- satsa helt enkelt på det som ger mest, oavsett om det gäller ett företags investeringar, eller det egna plugget inför tentan…

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Paretoprincipen

Maria

Jag sitter på ett känt café och arbetar samtidigt som en västerländsk familj kommer in. De sätter sig vid ett ledigt bord på några små pallar då resten av borden är upptagna. Snabbt som tusan kommer en tjej från personalen fram och byter ut barnets pall mot en stor skön fåtölj som hon ser är ledig. Alla skrattar och tjejen ser riktigt nöjd och stolt ut. Den stora fåtöljen gavs till henne och inte till någon annan. Det självklara valet hade kanske varit att ge fåtöljen till den lite äldre mannen men nej det är den unga tjejen som får den.

Med datorn i knät för att blogga.

Ingen hade bett om denna utökade lyx Det var absolut inte nödvändigt att göra en extra ansträngning från personalens sida det då alla hade stolar att sitta på. Jag tror att just denna lilla handling från en smart anställd gjorde denna familjs kaffeupplevelse. Visst, kaffet var säkert gott och cheesecaken såg sannerligen god ut men det som kommer finnas kvar när de lämnar caféet är känslan av att personalen faktiskt brydde sig om familjen och att den lilla tjejen var värt besväret att flytta en stor, tung fåtölj för. Mervärde gör skillnaden! Jag tror att de kommer komma tillbaka...

Fåtöljer och service värda att komma tillbaka för.

Therese

Det handlar om mitt besök hos den kinesiska polisen i Shenzhen. När jag tänker tillbaka på det är det som att jag deltog i en riktigt dålig film – en film som skulle kunna vara komisk men som inte är komisk när du själv spelar huvudrollen.  Jag blev bestulen på min nya telefon och ville anmäla detta hos polisen. Jag haffar första bästa patrullerande polis för att höra efter om han kan hjälpa mig. Han talar ingen engelska alls men efter lite teckenspråk och rollspel, där Maria agerar tjuv, förstår han vad jag vill. Dessa små stunder av samförstånd gör filmen lite varmare och inte enbart tragisk. Vi följer konstapeln till den stora polisstationen genom att gå 10 meter bakom honom hela vägen dit. Jag känner mig så liten där jag gick bakom polisen utan att ha en aning om vart han tar oss eller vad som skulle hända. Men jag hoppas på att hjälpen är nära.

Eftersom detta är en långfilm så är det många långa scener kvar. Vi är fortfarande i inledningsscenen. Efter en kortare promenad kommer vi då fram till stationen där vi möts av polisens vackra värderingar och två poliser som skrattar åt oss. Varför de skrattar har vi ingen aning om och anledningen till att vi är där förstår ingen av dem. Så vi sätter oss ned för att vänta. Detta är en lång scen med vacker musik i början som sedan övergår till att bli mer intensiv. Efter 20 minuter pekar jag på klockan och undrar hur lång tid det skulle ta. Fem minuter visar den internetsurfande polisen med sin hand. Tiden går och vi får gå in i ett väntrum längre in. Jag känner mig frustrerad och väldigt utelämnad. Jag antar att de kände på samma sätt. Här sitter vi så i en timme tills vi börjar inse att ingenting kommer hända om vi inte gör något drastiskt.

Vi möttes av vackra ord om lojalitet, integritet och service.

Ingen var speciellt benägen att hjälpa till och poliser som gick förbi skrattade mest åt oss dumma västerlänningar och jag kände mig dum som hade låtit någon stjäla min telefon .

Alla filmer kräver en god actionscen och så även denna. Det är scenen då vi får nog av allt väntande. Det är scenen där jag försöker ta mig in på en av polisernas kontor i ett desperat rop på hjälp. Maria springer efter en kille som pratar lite engelska och försöker få honom att hjälpa oss. Min syster Jeanette rusar in i polisernas matsal och skriker – Can anybody speak english? Denna scen måste ha sett mycket konstigt ut i deras ögon och vi måste framstått som totala galningar men vi började ge upp lite.

Vi väntade och väntade på polisstationen i Shenzhen, Kina. Lokalerna var folktomma och kändes öde.

Efter dessa försök att få hjälp kommer då äntligen en tolk från ett närliggande hotell. I all min blåögdhet tror jag att vi närmar oss slutet på denna tragikomiska film. Men icke, att göra anmälan tar ytterligare två timmar. Dels för att polisen skriver fel ett flertal gånger i rapporten, dels för att han röker med ena handen samtidigt som han försöker skriva med sitt högra pekfinger och dels för att han vägrar att lämna ut rapporten till mig när den väl är färdigskriven. Jag började fundera på om filmen skulle få ett slut överhuvudtaget eller om den skulle dra ut i all evinnerlighet. Till slut får även tolken nog och börjar skälla ut polismannen. Här har jag alltså väntat i fyra timmar på att få göra en anmälan och låtit min familj ta sin dyrbara semestertid för att vänta med mig och när sen väl polisanmälan är gjord så vägrar polisen att ge en kopia till mig. Jag kan inte förstå varför jag inte kan få en kopia av min egen polisanmälan. Det är absurt! Det är så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Polismannen tycker istället att mitt försäkringsbolag skall ringa upp den kinesiska polisen för att få anmälan över telefon. Det är ju ännu mer absurt!

Den hjälpsamma tolken gör allt hon kan och frågar om jag kan få ta en bild av rapporten med min kamera. Detta får jag absolut inte göra!  När polisen vänder bort huvudet för några sekunder kan det hända att ett foto blir taget trots allt.. Detta är filmens skräckscen. Kommer huvudpersonen hamna i kinesiskt fängelse för att hon är olydig och hur ska huvudpersonen ta sig ut från polisstationen utan att bli påkommen med bevis i kameran? Är polismannen verkligen så arg som han verkar och har han rätt att bura in mig för mitt uppförande? Har jag gått från att vara ett offer till att bli skurk?

Jag är fortfarande chockad över hur svårt det är att vara en engelsktalande huvudperson i en kinesisk film där alla talar mandarin. Hos polisen i Shenzhen, en stad med 12 miljoner invånare, talar ingen engelska. Jag är chockad över att polisen hellre spelar basket eller sitter och tittar ut genom fönstret än jobbar, att ingen försökter förstå eller försöker finna någon som förstår. Kanske är det jag som är dum som antar att alla ska kunna prata engelska? I efterhand fick jag höra att anledningen till att jag inte kunde få ut min anmälan var för att ingen statistik skall kunna föras om antal brott som begås i staden. Detta har jag dock inga säkra källor på men min känsla säger mig att det nog ligger något i det.

Ni vet de där bortklippta scenerna som visas när filmen är slut för att de inte riktigt platsar i själva filmen? Jag måste dela med mig av en sådan. Min mamma Ingrid frågar en polis om hon kan få låna en sax till sin nyinköpta tröja. Visst säger han och öppnar skrivbordslådan där en halvmeter lång machete ligger. Polisen räcker fram vapnet, mamma är förstummad över förtroendet och skär sedan loss prislappen… Polisen tar emot vapnet igen och lägger ned det i skrivbordslådan som om ingenting var konstigt med det.

Hur the Murray House kom till Stanley är en ovanlig historia. I Stanley, på den södra sidan av Hong Kongön, blandas en lokal marknad med västerländska restauranger vid vattnet och kulturella sevärdheter såsom Tin Hau templet samt the Murray House. Byggnaden kom hit under början av 2000-talet efter att ha varit beläget i centrala delen av Hong Kong sedan mitten av 1800-talet. Beslutet att flytta byggnaden grundades i att den centrala mark som the Murray House låg på var för attraktiv för bland annat en av de större bankerna.

Flytten genomfördes genom att plocka ner denna stora fyrkantiga byggnad, sten för sten, numrera varje sten för att sedan frakta över dem till Stanley. Väl framme placerades varje enskild sten på exakt samma plats som de varit ifrån början, med hjälp av siffrorna som stod på dem. Över 3000 byggstenar märktes för att man sedan skulle kunna bygga upp byggnaden i identiskt skick.  Resultatet har alltså blivit att huset ser likadant ut idag som det gjorde när det stod i centrala Hong Kong.

Ett imponerande projekt att genomföra som inte bara kan påvisa en nitisk organisation vid genomförandet, utan även regionens starkt rotade marknadsekonomiska tankesätt. Det som genererar mest pengar får den mest attraktiva platsen.

Idag används Murray House bland annat som utställningsbyggnad för the Maritime Museum samt är det en turistattraktion i sig själv.

Maria

Detta inlägg blev, som ni nu upptäckt, i två delar. När jag skrev bestod det fortfarande av fler frågor än svar för mig. Det är dessa frågor som nu finns i Del 1 (den lite lustiga avslutningen är mest av retorisk lekfullhet). Del 2 kommer inte att besvara dem alla men jag ger mig nu, mer beläst, på ett nytt försök.

På ett organisatoriskt plan rör sig diskussionen kring verksamhetens förmåga att skapa goda eller mindre goda etiska förhållanden. Den sociala miljön inom en arbetsplats påverkar nämligen det etiska ställningstagandet på individnivå. Individualistiskt drivna organisationer där det egna intresset i frågor värderas högre än det gemensamma intresset ökar sannolikheten för oetiskt handlande. Oetiskt då med innebörden att en medlem i en organisation handlar i stridighet med accepterade sociala och moraliska normer till exempel, stjäl, saboterar och ljuger för kunder. Detta skiljer sig här från illegala beteenden och kontraproduktiva beteenden som har mindre påverkan på organisationen men samtidigt är socialt accepterade. Det motsatta förhållandet kan man se hos organisationer som fokuserar på välbefinnandet hos flera parter såsom de anställda, kunderna och verksamheten. Ett klimat av välvilja och medvetna etiska principer främjar etiska val inom en arbetsplats. Att ha en stark etisk kultur inom verksamheten kan alltså minska förekomsten av oetiska intentioner och beteende.

Ett sätt att handskas med detta är att skapa en tydlighet kring den etiska kulturen genom rollmodeller, belöningssystem och informella normer då dessa associeras med färre oetiska beslutstaganden inom organisationen. Det är viktigt att den etiska kulturen blir gediget förstådd och förankrad inom organisationen för att den ska ha verkan. Att enbart ha en handlingsplan för etiska dilemman är inte tillräckligt bra. Handlingsplanen, liksom hur de anställda uppfattar organisationens etiska klimat, är ett arbete som aktivt måste upprätthållas för att ha gynnsam effekt. Samtidigt ska man ha i bakhuvudet att även individuella faktorer, omständigheterna i situationen och dilemmats natur givetvis påverkar hur den etiska avvägningen går till. I detta inlägg valde jag dock att främst fokusera på den organisatoriska nivån.

Inspiration till detta inlägg har hämtats från:

Kish-Gephart J.J., Harrison D.A., Klebe Trevino L. (2010). Bad Apples, Bad Cases, and Bad Barrels: Meta- Analytic Evidence About Sources of Unethical Decisions at Work. Journal of Applied Psychology, 95, 1-31

Maria

Varför tas förkastliga beslut i organisationer?

Hur tas ett beslut? Är det någon skillnad mellan den relative kamelonten där allting beror på situationen, eller idealismens krigare som strider för universell godhet? Kan det vara nödvändig att göra något ont för att det ska bli gott i slutändan? Är etiska aspekter relevanta? Var i ligger svårigheten, i individen, i dilemmats natur eller inom den organisatoriska kontexten? Vad accepteras av det sociala sammanhanget och accepteras samma sak av organisation man arbetar för? Spelar beslutfattarens intention någon roll?

Har forskningen någonting att säga om detta? Har personlighetsdrag någon inverkan på beslutsfattandet? Kan en organisation influera processen?

Kan man ibland undvika att ta beslut och bara följer en ledares inrådan för att undvika mindre tilltalande konsekvenser?

Vad har kön, ålder och utbildning med frågan att göra?

Spelar diskussionen någon roll?

Kan man läsa en hel text av frågor utan att dessa besvaras utan att upptäcka det förrän sista frågan är ställd?

(Vad säger ni?)

Maria