DUO i Hong Kong

Det handlar om mitt besök hos den kinesiska polisen i Shenzhen. När jag tänker tillbaka på det är det som att jag deltog i en riktigt dålig film – en film som skulle kunna vara komisk men som inte är komisk när du själv spelar huvudrollen.  Jag blev bestulen på min nya telefon och ville anmäla detta hos polisen. Jag haffar första bästa patrullerande polis för att höra efter om han kan hjälpa mig. Han talar ingen engelska alls men efter lite teckenspråk och rollspel, där Maria agerar tjuv, förstår han vad jag vill. Dessa små stunder av samförstånd gör filmen lite varmare och inte enbart tragisk. Vi följer konstapeln till den stora polisstationen genom att gå 10 meter bakom honom hela vägen dit. Jag känner mig så liten där jag gick bakom polisen utan att ha en aning om vart han tar oss eller vad som skulle hända. Men jag hoppas på att hjälpen är nära.

Eftersom detta är en långfilm så är det många långa scener kvar. Vi är fortfarande i inledningsscenen. Efter en kortare promenad kommer vi då fram till stationen där vi möts av polisens vackra värderingar och två poliser som skrattar åt oss. Varför de skrattar har vi ingen aning om och anledningen till att vi är där förstår ingen av dem. Så vi sätter oss ned för att vänta. Detta är en lång scen med vacker musik i början som sedan övergår till att bli mer intensiv. Efter 20 minuter pekar jag på klockan och undrar hur lång tid det skulle ta. Fem minuter visar den internetsurfande polisen med sin hand. Tiden går och vi får gå in i ett väntrum längre in. Jag känner mig frustrerad och väldigt utelämnad. Jag antar att de kände på samma sätt. Här sitter vi så i en timme tills vi börjar inse att ingenting kommer hända om vi inte gör något drastiskt.

Vi möttes av vackra ord om lojalitet, integritet och service.

Ingen var speciellt benägen att hjälpa till och poliser som gick förbi skrattade mest åt oss dumma västerlänningar och jag kände mig dum som hade låtit någon stjäla min telefon .

Alla filmer kräver en god actionscen och så även denna. Det är scenen då vi får nog av allt väntande. Det är scenen där jag försöker ta mig in på en av polisernas kontor i ett desperat rop på hjälp. Maria springer efter en kille som pratar lite engelska och försöker få honom att hjälpa oss. Min syster Jeanette rusar in i polisernas matsal och skriker – Can anybody speak english? Denna scen måste ha sett mycket konstigt ut i deras ögon och vi måste framstått som totala galningar men vi började ge upp lite.

Vi väntade och väntade på polisstationen i Shenzhen, Kina. Lokalerna var folktomma och kändes öde.

Efter dessa försök att få hjälp kommer då äntligen en tolk från ett närliggande hotell. I all min blåögdhet tror jag att vi närmar oss slutet på denna tragikomiska film. Men icke, att göra anmälan tar ytterligare två timmar. Dels för att polisen skriver fel ett flertal gånger i rapporten, dels för att han röker med ena handen samtidigt som han försöker skriva med sitt högra pekfinger och dels för att han vägrar att lämna ut rapporten till mig när den väl är färdigskriven. Jag började fundera på om filmen skulle få ett slut överhuvudtaget eller om den skulle dra ut i all evinnerlighet. Till slut får även tolken nog och börjar skälla ut polismannen. Här har jag alltså väntat i fyra timmar på att få göra en anmälan och låtit min familj ta sin dyrbara semestertid för att vänta med mig och när sen väl polisanmälan är gjord så vägrar polisen att ge en kopia till mig. Jag kan inte förstå varför jag inte kan få en kopia av min egen polisanmälan. Det är absurt! Det är så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Polismannen tycker istället att mitt försäkringsbolag skall ringa upp den kinesiska polisen för att få anmälan över telefon. Det är ju ännu mer absurt!

Den hjälpsamma tolken gör allt hon kan och frågar om jag kan få ta en bild av rapporten med min kamera. Detta får jag absolut inte göra!  När polisen vänder bort huvudet för några sekunder kan det hända att ett foto blir taget trots allt.. Detta är filmens skräckscen. Kommer huvudpersonen hamna i kinesiskt fängelse för att hon är olydig och hur ska huvudpersonen ta sig ut från polisstationen utan att bli påkommen med bevis i kameran? Är polismannen verkligen så arg som han verkar och har han rätt att bura in mig för mitt uppförande? Har jag gått från att vara ett offer till att bli skurk?

Jag är fortfarande chockad över hur svårt det är att vara en engelsktalande huvudperson i en kinesisk film där alla talar mandarin. Hos polisen i Shenzhen, en stad med 12 miljoner invånare, talar ingen engelska. Jag är chockad över att polisen hellre spelar basket eller sitter och tittar ut genom fönstret än jobbar, att ingen försökter förstå eller försöker finna någon som förstår. Kanske är det jag som är dum som antar att alla ska kunna prata engelska? I efterhand fick jag höra att anledningen till att jag inte kunde få ut min anmälan var för att ingen statistik skall kunna föras om antal brott som begås i staden. Detta har jag dock inga säkra källor på men min känsla säger mig att det nog ligger något i det.

Ni vet de där bortklippta scenerna som visas när filmen är slut för att de inte riktigt platsar i själva filmen? Jag måste dela med mig av en sådan. Min mamma Ingrid frågar en polis om hon kan få låna en sax till sin nyinköpta tröja. Visst säger han och öppnar skrivbordslådan där en halvmeter lång machete ligger. Polisen räcker fram vapnet, mamma är förstummad över förtroendet och skär sedan loss prislappen… Polisen tar emot vapnet igen och lägger ned det i skrivbordslådan som om ingenting var konstigt med det.