DUO i Hong Kong

Therese

Ledsen för det dåliga bloggande de sista dagarna. Igår var vi på utflykt i New Territorries i Hong Kong. Vi besökte bland annat ett vackert tempel.

I Hong Kong råder det religionsfrihet och de tre största religionerna är buddism, daoism och kristendom. Templet vi besökte var det buddistiska Chuk Lam Sim Yuen.

Jag kände att jag var tvungen att dela med mig av en liten iaktagelse så här i VM-tider...

Den kvinnliga vakten tar hand om barnet...

...och den manliga vaktern leker med en fotboll.

Therese

Uppdrag: Att flytta uppskattningsvis 60 kg diverse levandsartiklar från en lägenhet i Hong Kong till andra sidan den kinesiska gränsen.

Resurser: Jag, Therese, två stora resväskor och tre mindre bagar.

Dagen börjar med att vi skjuter vårt projekt framför oss genom en extra lång sovmorgon, en lång tisdagsfrukost, en hemlagad lunch och därefter kaffe. Vi är inte sugna på detta uppdrag och tydliga tecken av det man inom psykologin kallar för motstånd syns. Aldrig har väskorna sett så stora och tunga ut och aldrig har den kinesiska gränsen känts längre bort.

Till slut tar vi oss samman, tar det första steget utanför dörren, ut i den nyligen påbörjade regnskuren. Dagen fortsätter som följer:

• Vi går promenaden från lägenheten till tunnelbanan. Den största utmaningen här är att ta sig ner för trapporna till tunnelbanan med alla väskorna. Väl nere är armarna möra men väskorna i behåll.

• Det är trångt med stora och många väskor på tunnelbanan men väl i detta steg behöver vi inte bära väskorna åtminstone, att hålla koll på alla är dock fullt tillräckligt.

• Framme vid den kinesiska gränsen kryper vi fram i snigelfart genom immigrationen, visumansökning och bagagekontroll. Det går långsamt men stadigt framåt. Väl över gränsen början vittringen av att vi snart ha uppdraget avklarat infinna sig.

• Upprymda över att ha kommit såhär långt begår vi nästan det ödesdigra misstaget att hoppa in i första bästa taxi för att i full fart åka till hotellet. Som bäst när vi står med vårt visitkort till hotellet för att förklara vart vi vill åka frågar Therese om priset för resan.

• På grund av händelsen i punkt 4 blir nästa steg att promenera med alla väskorna genom hela stationen till bottenvåningen av stationen för att därifrån ta en taxi. Slutsumman blev en tiondel av priset jämfört med det första alternativet, vilket vi är nöjda med.

• Väl framme på hotellet får vi ett rum, trots att det är kinesisk helgdag. Lyckliga kan vi gå ut och stilla vår hunger i väntan på att nästa dag ringa och bestämma tid med personen som ska ta hand om våra väskor.

Att se dagens äventyr i sex punkter får det att se simpelt ut. Det hade kanske inte behövt kännas så svårt från början heller om vi inledningsvis hade delat upp dagen i mindre etapper och börjat beta av en i taget. Värdet av att dela upp projekt i delmål, för att få en känsla av att det är mer hanterbart, gjorde sig väl påmint idag.

Utsikt från vårt hotellrum.

Maria

Nu har vi varit och vilat upp oss i den härliga indonesiska ö-världen och är fulla med energi att vara tillbaka och blogga, uppdatera och berätta om senaste nytt. Ett par semesterbilder för att ge ett smakprov av vad vi har upplevt bjuder vi här på:

Små kungligheter i Ubud.

Strand+surfare=Bali

Fin utsikt från berget på Nusa Lembongan. Längst ut på udden till höger bodde vi.

Maria och Therese

På stadens gator samlas alla typer av människor.

Domestic-helper speed

Långsamt, långsamt. Detta är människorna som gärna går och håller varandra i handen och går nära, nära för att prata. Ofta har man sina arbetsgivares barn med i barnvagn och då måste man stanna för att leka med dem lite då och då eller ta upp en tappad nallebjörn. Man är aldrig i tid.

Turist-speed

Turisterna går långsamt och tittar med stora ögon på alla människor. Man råkar gå in i folk för att man tittar upp på de höga skyskraporna eller in i någon affär som säljer konstiga örter. Man kommer ifrån sitt resesällskap och springer förvirrat runt och letar efter resten av gruppen.

Business-speed

Männen och kvinnorna i kostymer går med snabba steg till nästa möte. I rulltrappan tar de den vänstra ”filen” för att göra allt för att komma i tid. Man har alltid sin IPhone i högra handen för att kolla de senaste mailen eller om aktierna sjunkit.

Hemmafru-speed

Här går det undan. Ofta bär man barnen för man har insett att om man ska dra en vagn eller låta barnen gå själva i denna stad så kommer man aldrig fram till nästa massagetid eller barnets fotbollslektion. Ibland råkar man stöta i sina många shoppingkassar i någon som inte går lika fort. Latten i ena handen är en självklarhet.

Detta kan vara överdrivet, jag är fullt medveten om det. Men när jag sitter här i dag är det så tydligt för mig att alla har sina egna tempon och av olika anledningar såklart. Det är fascinerande hur väl vi ändå kan samsas om stadens gågator och trottoarer.

Therese

Vad står det på skylten? Personen med rätt svar vinner en kaffe...

Therese

Det är strålande sol och 23 grader och folk går med paraplyer, jag hade haft mer förståelse för det om det varit igår för då spöregnade det. Men idag är det, i alla fall för mig, riktigt härligt väder med andra ord speciellt som det även är låg luftfuktighet. Så varför paraplyer idag? Jo för att här är folk livrädda för att få färg. Man vill vara vit till varje pris, vilket är tydligt när man ska köpa någon form av hudvårdsprodukt. Det är svårt att hitta något utan whiteningeffekt. Det är lite oklart för mig vad det egentligen är men jag tror det är någon typ av blekmedel.  Använder man det för mycket kan man få riktiga pigmentförändringar.

Det absurda tycker jag är att hemma i Sverige går man till extremen på andra hållet. Där vill man vara så brun som möjligt och tar noga vara på varje liten möjlighet till att få färg. Vi lägger oss i solarium eller använder brun-utan-sol och ingen blir någonsin helt nöjd. Vi har helt olika ideal  men verkar vara lika upptagna med att uppnå dem.

Therese

De gröna jadestenarna är fortfarande väldigt populära här och man ser dem i alla möjliga former och nyanser.

Therese

Söndag i Hong Kong innebär för mig en skön, avslappnad promenad genom staden från vårt hem i Causeway bay till Central, en promenad som tar några timmar beroende på vilken väg och i hur många affärer du stannar till i. För Hong Kongs domestic helpers innebär söndagen ledighet och picknick med vännerna. Det ser lite ut som stadsparken i Lund på Valborg men utan alkoholen och utan de manliga deltagarna. Alla sitter i olika gäng och pratar, spelar kort, fikar, målar naglarna, läser chicklit eller dansar till den senaste radiohiten. Detta är den enda lediga tiden i veckan så det är viktigt att alla är med och umgås. Därför är stadens alla parker, trottoarer, tunnelundergångar, vägbroar och alla andra sittmöjliga ställen fulla av indonesier och filippinier. Att sitta inne på café är för dyrt.

Precis som på Valborg så kommer det en tid under dagen då du behöver uppsöka ett visst rum. Alla som har spenderat en hel dag i stadsparken vet att detta är ett problem då de alltid är upptagna eller ickeexisterande. I Hong Kong låser man toaletterna på söndagarna. Enbart några public restrooms är öppna och så klart är det en förfärligt lång kö till dessa. Alla shoppingcenter är öppna men inte deras toaletter.

Jag funderar på om detta inte är en liten tyst form av diskriminering. Det går ju aldrig att bevisa att söndagarnas låsta toaletter och alla domestic helpers ledighet hänger ihop. De som bestämmer över shoppingmallen kan alltid hävda att det är mindre folk som shoppar dessa dagar vilket säkert är sant men behöver man verkligen låsa dörrarna till alla toaletter? Jag tror tyvärr att det finns andra anledningar bakom och att det kanske är ett ytterligare bevis på hur illa dessa maids ibland behandlas av vår stad.

Man sitter verkligen överallt, här under taket vid banken HSBC i centrala Hong Kong.

Therese

Ett inte helt oväntat inslag...

..en klassiker...

..en joker...

..och en tradition i nytt fomat,

pepparkaka med apelsin- och chocoladsmak.

Vi har även sett en Volvo-skylt här men ännu inte lyckats få någon bild.

Maria

För att försöka ge respons på lite av den feed-backen vi har fått av vad ni vill läsa om ska jag här beskriva hur jag upplever en del ”kulturella” aspekter av Hong Kong som jag dagligen möter här:

• Hong Kong är en by med sju miljoner invånare. Det är oftare jag springer på en bekant på stan här än vad ag gör hemma i Lund. En stadskärna med hög puls där anonymiteten är väldigt låg. Alla verkar känna alla här och ”what goes around, comes around".

Maria

Jag har nu levt utan telefon i nästan en månad. Det är, som trogna läsare vet, inte självvalt. Men jag börjar vänja mig.

Man kan se det som ett experiment där jag utsätter mig för något så otroligt som ett liv utan att kunna bli nådd och utan att kunna nå andra i ett ögonblicks sekund.

Resultatet av denna ovetenskapliga forskning, alltså mina erfarenheter och iakttagelser under den mobillösa månaden är följande:

• Jag har blivit en ”konstig person” - folk undrar hur min avsaknad av telefon kan komma sig.
• Jag behöver förklara mig och berätta att jag snart ska köpa en ny som att det är totalt oacceptabelt att inte ha en mobil i sin ägo .
• Jag behöver nu alltid bära klocka då jag tidigare litat blint på telefonens klockfunktion.
• Att springa utan musik är inte kul och inte lika effektivt.
• Jag behöver aldrig oroa mig för att jag har glömt stänga av telefonen under möten eller föreläsningar.
• Det finns inga telefonautomater längre.
• Jag kan inte dejta, vem fasiken lämnar ut sin mailadress till en potentiell dejt?
• Skype är underbart!

Som alla forskare vet så handlar det även om andra faktorer som inverkar på experimentet. Jag kan inte skriva detta utan att nämna att min ständiga vapendragare Maria fortfarande har telefon. Detta är alltså en faktor att ta i beaktning då jag alltid kan använda hennes. Frågan är om det verkligen går att vänja sig av med mobilen som har gått från att vara en lyx till att bli en mänsklig nödvändighet? Praktisk tillämpning av min forskning är att jag snart ska ut och köpa en ny telefon. En månad utan räcker gott och väl för mig.

Det handlar om mitt besök hos den kinesiska polisen i Shenzhen. När jag tänker tillbaka på det är det som att jag deltog i en riktigt dålig film – en film som skulle kunna vara komisk men som inte är komisk när du själv spelar huvudrollen.  Jag blev bestulen på min nya telefon och ville anmäla detta hos polisen. Jag haffar första bästa patrullerande polis för att höra efter om han kan hjälpa mig. Han talar ingen engelska alls men efter lite teckenspråk och rollspel, där Maria agerar tjuv, förstår han vad jag vill. Dessa små stunder av samförstånd gör filmen lite varmare och inte enbart tragisk. Vi följer konstapeln till den stora polisstationen genom att gå 10 meter bakom honom hela vägen dit. Jag känner mig så liten där jag gick bakom polisen utan att ha en aning om vart han tar oss eller vad som skulle hända. Men jag hoppas på att hjälpen är nära.

Eftersom detta är en långfilm så är det många långa scener kvar. Vi är fortfarande i inledningsscenen. Efter en kortare promenad kommer vi då fram till stationen där vi möts av polisens vackra värderingar och två poliser som skrattar åt oss. Varför de skrattar har vi ingen aning om och anledningen till att vi är där förstår ingen av dem. Så vi sätter oss ned för att vänta. Detta är en lång scen med vacker musik i början som sedan övergår till att bli mer intensiv. Efter 20 minuter pekar jag på klockan och undrar hur lång tid det skulle ta. Fem minuter visar den internetsurfande polisen med sin hand. Tiden går och vi får gå in i ett väntrum längre in. Jag känner mig frustrerad och väldigt utelämnad. Jag antar att de kände på samma sätt. Här sitter vi så i en timme tills vi börjar inse att ingenting kommer hända om vi inte gör något drastiskt.

Vi möttes av vackra ord om lojalitet, integritet och service.

Ingen var speciellt benägen att hjälpa till och poliser som gick förbi skrattade mest åt oss dumma västerlänningar och jag kände mig dum som hade låtit någon stjäla min telefon .

Alla filmer kräver en god actionscen och så även denna. Det är scenen då vi får nog av allt väntande. Det är scenen där jag försöker ta mig in på en av polisernas kontor i ett desperat rop på hjälp. Maria springer efter en kille som pratar lite engelska och försöker få honom att hjälpa oss. Min syster Jeanette rusar in i polisernas matsal och skriker – Can anybody speak english? Denna scen måste ha sett mycket konstigt ut i deras ögon och vi måste framstått som totala galningar men vi började ge upp lite.

Vi väntade och väntade på polisstationen i Shenzhen, Kina. Lokalerna var folktomma och kändes öde.

Efter dessa försök att få hjälp kommer då äntligen en tolk från ett närliggande hotell. I all min blåögdhet tror jag att vi närmar oss slutet på denna tragikomiska film. Men icke, att göra anmälan tar ytterligare två timmar. Dels för att polisen skriver fel ett flertal gånger i rapporten, dels för att han röker med ena handen samtidigt som han försöker skriva med sitt högra pekfinger och dels för att han vägrar att lämna ut rapporten till mig när den väl är färdigskriven. Jag började fundera på om filmen skulle få ett slut överhuvudtaget eller om den skulle dra ut i all evinnerlighet. Till slut får även tolken nog och börjar skälla ut polismannen. Här har jag alltså väntat i fyra timmar på att få göra en anmälan och låtit min familj ta sin dyrbara semestertid för att vänta med mig och när sen väl polisanmälan är gjord så vägrar polisen att ge en kopia till mig. Jag kan inte förstå varför jag inte kan få en kopia av min egen polisanmälan. Det är absurt! Det är så absurt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Polismannen tycker istället att mitt försäkringsbolag skall ringa upp den kinesiska polisen för att få anmälan över telefon. Det är ju ännu mer absurt!

Den hjälpsamma tolken gör allt hon kan och frågar om jag kan få ta en bild av rapporten med min kamera. Detta får jag absolut inte göra!  När polisen vänder bort huvudet för några sekunder kan det hända att ett foto blir taget trots allt.. Detta är filmens skräckscen. Kommer huvudpersonen hamna i kinesiskt fängelse för att hon är olydig och hur ska huvudpersonen ta sig ut från polisstationen utan att bli påkommen med bevis i kameran? Är polismannen verkligen så arg som han verkar och har han rätt att bura in mig för mitt uppförande? Har jag gått från att vara ett offer till att bli skurk?

Jag är fortfarande chockad över hur svårt det är att vara en engelsktalande huvudperson i en kinesisk film där alla talar mandarin. Hos polisen i Shenzhen, en stad med 12 miljoner invånare, talar ingen engelska. Jag är chockad över att polisen hellre spelar basket eller sitter och tittar ut genom fönstret än jobbar, att ingen försökter förstå eller försöker finna någon som förstår. Kanske är det jag som är dum som antar att alla ska kunna prata engelska? I efterhand fick jag höra att anledningen till att jag inte kunde få ut min anmälan var för att ingen statistik skall kunna föras om antal brott som begås i staden. Detta har jag dock inga säkra källor på men min känsla säger mig att det nog ligger något i det.

Ni vet de där bortklippta scenerna som visas när filmen är slut för att de inte riktigt platsar i själva filmen? Jag måste dela med mig av en sådan. Min mamma Ingrid frågar en polis om hon kan få låna en sax till sin nyinköpta tröja. Visst säger han och öppnar skrivbordslådan där en halvmeter lång machete ligger. Polisen räcker fram vapnet, mamma är förstummad över förtroendet och skär sedan loss prislappen… Polisen tar emot vapnet igen och lägger ned det i skrivbordslådan som om ingenting var konstigt med det.

Hur the Murray House kom till Stanley är en ovanlig historia. I Stanley, på den södra sidan av Hong Kongön, blandas en lokal marknad med västerländska restauranger vid vattnet och kulturella sevärdheter såsom Tin Hau templet samt the Murray House. Byggnaden kom hit under början av 2000-talet efter att ha varit beläget i centrala delen av Hong Kong sedan mitten av 1800-talet. Beslutet att flytta byggnaden grundades i att den centrala mark som the Murray House låg på var för attraktiv för bland annat en av de större bankerna.

Flytten genomfördes genom att plocka ner denna stora fyrkantiga byggnad, sten för sten, numrera varje sten för att sedan frakta över dem till Stanley. Väl framme placerades varje enskild sten på exakt samma plats som de varit ifrån början, med hjälp av siffrorna som stod på dem. Över 3000 byggstenar märktes för att man sedan skulle kunna bygga upp byggnaden i identiskt skick.  Resultatet har alltså blivit att huset ser likadant ut idag som det gjorde när det stod i centrala Hong Kong.

Ett imponerande projekt att genomföra som inte bara kan påvisa en nitisk organisation vid genomförandet, utan även regionens starkt rotade marknadsekonomiska tankesätt. Det som genererar mest pengar får den mest attraktiva platsen.

Idag används Murray House bland annat som utställningsbyggnad för the Maritime Museum samt är det en turistattraktion i sig själv.

Maria