Jag har nu levt utan telefon i nästan en månad. Det är, som trogna läsare vet, inte självvalt. Men jag börjar vänja mig.

Man kan se det som ett experiment där jag utsätter mig för något så otroligt som ett liv utan att kunna bli nådd och utan att kunna nå andra i ett ögonblicks sekund.

Resultatet av denna ovetenskapliga forskning, alltså mina erfarenheter och iakttagelser under den mobillösa månaden är följande:

• Jag har blivit en ”konstig person” - folk undrar hur min avsaknad av telefon kan komma sig.
• Jag behöver förklara mig och berätta att jag snart ska köpa en ny som att det är totalt oacceptabelt att inte ha en mobil i sin ägo .
• Jag behöver nu alltid bära klocka då jag tidigare litat blint på telefonens klockfunktion.
• Att springa utan musik är inte kul och inte lika effektivt.
• Jag behöver aldrig oroa mig för att jag har glömt stänga av telefonen under möten eller föreläsningar.
• Det finns inga telefonautomater längre.
• Jag kan inte dejta, vem fasiken lämnar ut sin mailadress till en potentiell dejt?
• Skype är underbart!

Som alla forskare vet så handlar det även om andra faktorer som inverkar på experimentet. Jag kan inte skriva detta utan att nämna att min ständiga vapendragare Maria fortfarande har telefon. Detta är alltså en faktor att ta i beaktning då jag alltid kan använda hennes. Frågan är om det verkligen går att vänja sig av med mobilen som har gått från att vara en lyx till att bli en mänsklig nödvändighet? Praktisk tillämpning av min forskning är att jag snart ska ut och köpa en ny telefon. En månad utan räcker gott och väl för mig.